Friday, September 23, 2005

(o)jämlika förhållanden?

Här i dagarna skrattade jag gott när Frank Barone yttrade den briljanta meningen "there are people I hate, the rest I just tolerate". Frank Barone är förövrigt precis den sortens genuint otrevliga och högst ironiska gamla gubbe jag själv gärna hade sett mig som i framtiden om det nu inte varit så att jag varit av "det andra könet". Jag kan aldrig bli som Frank, eller snarare, jag KAN bli som Frank, ikläda mig rollen som surgubbe, klä mig i bruna manchesterbyxor med öppen gylf och en beigegrå cardigan med fickor - där jag förövrigt skulle bevara luddiga halstabletter eller en smält chokladbit. Men jag kan aldrig BLI Frank. Det har jag redan fått erfara.

Egentligen är jag inte så jätteförtjust i tv-serien ”Everybody loves Raymond”. Det känns lite billigt och inte särskilt innovativt att vara den femtielfte komediserien som anspelar på John Grays påstådda ”män är från mars kvinnor från venus”-tanke. Så himla kul är det väl ändå inte att skildra den gifta mannen som imbecill och den gifta kvinnan som en Doris Day med makt – makt att bestämma var skåpet ska stå , bokstavligt talat. Men de flesta sit-coms erbjuder mig ändå en eller två karaktärer att älska förbehållslöst – Frank Barone är en av dom. Precis som för dr Cox (en annan favvo) i Scrubs, serien som framförallt Zach Braff uppmärksammats för, är bitterhet och ironi ledord i Franks vardagsliv. Han sitter i soffan, med uppknäppta manchesterbyxor och lasagne i mungipan. Koftan är sjömansknäppt och den överkammade flinten inte längre lika dold. Med Dr Cox är det lite annorlunda, utseendemässigt i alla fall. Men Perry Cox är också less, less på alla idioter som omringar honom. Men medan Frank uppnått en respektabel ålder och inte längre ägnar idioterna så mycket som en blick måste Perry Cox dagligen finna nya sätt att hålla dom på avstånd. Nu skulle relationsexperten säga att dr Cox egentligen hungrar efter närhet och vänskap och att han använder ironi som ett redskap för att distansera sig från andra (även de han gillar, som Braff´s karaktär JD) och att man innanför den hårda ytan finner ett lamm så fromt och ömt. My ass säger jag.
Visst han testar JD för att se om han är värd att uppmärksammas på ett vänskapligt plan – och han gillar sin fru, och hans son gör honom visserligen lite blöt i ögat, men ändå.

Att manusförfattare överhuvudtaget skapar karaktärer som Frank Barone och Perry Cox grundar sig i en dröm om en ny mänsklig rättighet – att ge blanka fan i idioter vi dagligen tvingas umgås med. Det handlar inte om att ge avkall på viktiga egenskaper som empati och medmänsklighet, missförstå mig rätt, utan det handlar om att omfamna alla vi gillar och skita i resten. Som Frank säger ; ”There are people I hate, the rest I just tolerate”

För tillfället, i dokusåpan som är min klass, är jag tveksam om ens tolerans är möjligt. Jag kan inte komma in i klassrummet, sätta mig bredbent till rätta, knäppa upp gylfen och stoltsera min manlighet. Jag kan inte vara Frank och tillrättavisa andra på ett högst nedlåtande sätt- det är inte ok. Däremot kan andra det. Jag kan inte bli Frank, jag kan på min höjd bli Doris Day med makt. Men trots makt är jag först och främst Doris Day. Och Precis som den John Gray inspirerade sit-comfrun kan jag visa vart skåpet ska stå i hemmets trygga borg men försöker jag inreda garaget måste jag avväpnas. Så fast jag bara vill vara Frank - blir jag inget annat än den kacklande, lätt neurotiska Marie.

Monday, September 12, 2005

U2 spelar för offer (fördomsprofilen del 1)

Satt och internetsurfade planlöst (som alltid) tidigare idag och föll handlöst för den mycket dubbeltydiga rubriken "U2 spelar för offer". Jag har länge funderat över hur jag, för att inte falla in i jag-är-så-indie-å-annorlunda-så-jag-måste-tycka-illa-om-U2-facket ska motivera det faktum att jag tycker så o-e-rhört illa om U2. Eller för att tala ur skägget - deras fans. "U2 spelar för offer" säger allt.

U2 i sig upprör mig inte särskilt mycket och det kanske är det som är en del av problemet - deras gittarbaserade kvasi-politiska poprock ger mig ingenting. De säger inte ett jota som låter vettigt i mina öron. Jag önskar att jag åtminstone kunde uppröras över deras överproducerade radioskval eller känna ett sting av melankoli vid genomlyssning av låtar såsom "With or without you" - men det berör mig inte på något sätt. Det som berör eller snarare upprör mig är deras fans. Kort beskrivning: I femtio fall av fyrtionio återfinns följande två artister garanterat i U2-fanets "samling" Kent (för deras betydelsefulla och insiktsfulla texter som letar sig direkt in i hjärtat på U2-fanet) och Radiohead (för att dom är så otroligt exprimentiella och lite sådär brit-poppigt annorlunda). I samlingen slinker också lite Coldplay förbi, Norah Jones storsäljare och annat smått och gått ur den massmedialt hypade men intetsägande sfären. Du känner igen ett U2-fan genom att han eller hon är skitnödigt fördomsfri och gärna vill poängtera för dig hur fördomsfull du är då du använder dig av humoristiska knep som ironi. Ironi går nämligen ett U2-fan helt förbi - dom har nästintill drag av Aspberghers Syndrom. Det går att diskutera dagsaktuella ämnen med ett U2-fan, men med vissa reservationer. U2-fanet är antagligen engagerat i Amnesty, Utrikespolitiska föreningen (om ni befinner er på universitet)eller Luf. Vilket bidrar till att diskussionerna är strikt analysmässigt begränsade till ett överdrivet det goda samtalet-tänkande som gärna ska reslutera i konsensusbeslut dvs total enighet (eller kompromisshelvetet om du frågar mig)Världen för ett U2-fan är uppdelat i goda och onda, fattiga och rika och det är också därför ett U2 fan, precis som deras guru ( gu_ru /bo_no (?!)) är speciellt engagerade i det stora landet Afrikatt.

I ett U2-hem återfinns den obligatoriska jag-lyssnar-även-på-svart-musik-planschen (se Afrikatt engagemanget)föreställande Bob Marley på väggen (alternativt i flaggform) U2 hallen går i en lätt terracotta gul/brun färg och köksväggen pryds av en bård, alternativt är det väggen i vardagsrummet som dekorerats med en ljusgråbård av obegripliga kinesiska tecken. I bokhyllan står Coheles Alkemisten och en samling krönikor av U2-fanets andliga ledstjärna Per Bjurman. Är U2-fanet också frikyrkligt präglat (vilket inte är en ovanlighet) ligger Dan Browns spännande och verklighetsproblematiserande roman Da vinci koden på nattduksbordet och i cd-växlaren får U2 ibland lämna plats för Level 42 och Toto.
Arenarockens offer gillar inte intimiteten i rökiga småklubbar eller utomhusfestivalernas grustag. Festival är lika med folkfest och stadsmiljö.

Man skulle kunna säga att U2-fanet står med ett ben på medelsvenssons garageuppfart och med det andra, eller åtminstone med en tå, i en subkulturell gemenskap de nekats tillträde till under högstadiet. Gissningsvis för att de redan då tvingade andra att lyssna på och uppfyllas av den politiska insikten i texten till sunday bloody sunday som kryddar the edge´s karaktäristiska gittarljud. U2-fanet drömmer om ett liv i en alternativ gemenskap samtidigt som de aldrig skulle fraternisera med indiependent scenens elitister. U2 spelar för offer - för medelvägens offer där lagom är bäst.

Wednesday, September 07, 2005

Nya problemområden

Genom att vara en inbiten populärkulturkonsument får du kontinuerligt ta del av nya råd och rön genom diverse mediala kanaler. Fram tills nyligen var jag helt omedveten om en rad fysiska anomalier jag helt ovetande kanske (men troligtvis)exponerat offentligt.

Poprygg:

En åkomma där ryggslutets mer fylliga delar synliggörs då den elastiska huden letat sig över jeanskanten samtidigt som H&M-toppen (då den krympt efter kontakt med vatten, ej nödvändigtvis tvättmaskin och centrifugering) inte riktigt innehar rätt längd för att dölja överflödet. Enligt DN är detta tydligen framförallt ett problem som drabbar tjejer i övre tjugoårsåldern med intresse för populärkultur i allmänhet och populärmusik i synnerhet. Erkänner mig härmed träffad - och har utökat frågerepertoaren inför offentlig exponering med frasen - syns min poprygg? Svar ombedes i nekande form!

Uttrycksrynkor:

Eftersom jag sedan i somras åldersmässigt befinner mig närmare trettio än tjugo är jag ju ingen novis vad gäller den fruktade första rynkan. Kråksparkar och ciggarettmun har jag hört talas om tidigare men i dagarna lanserades begreppet uttrycksrynkor. "Cancer kan man få av allt" sjöng Rasta Hunden (för gud vet hur länge sen) det är likadant med uttrycksrynkor.

Uttrycksrynkor är, precis som poprygg, en åkomma som framförallt drabbar tjejer i övre tjugoårsåldern. Huruvida utrrycksrynkor går att koppla till populärkultur i allmänhet och musik i synnerhet är däremot oklart, men inte en omöjlighet. Poprygg som begrepp myntades ju i en Rocky-strip.

Jag bör alltså inte: skratta till Seinfeld eller Fraiser, gråta till tonerna av Dion, dansa och mima till diverse pophits, eller rynka pannan vid filosofering. Det är aktiviteter som bör undvikas

Om jag inte visste bättre (!?) skulle jag misstänka att dessa två nya problemområden är de trettioplus, gravt teoriberoende och filosoferande alternativa popkillarnas (se Rocky Martin Kellerman)desperata försök att ha egenrätt på; för tajta jeans á la tjejmodell, dansgolv och allsång, semi-intellektuella diskussioner om Delta momma blues med Townes Van Zandt ursprungligen spelades in på Poppy eller Tomato eller gravallvarligt filosoferande kring vad som egentligen hände Richie i Manic Street Preachers

Så medan trettiopluskillarna i för korta randiga H&M-longsleeves (rättvisan finns på H&M - alla toppar krymper) försöker ta tillbaka sin outsideridentitet av den av Andres Lokko så kallade Satan, Seth Cohen i the OC så sitter jag hemma med min poprygg och ett intetsägande men rynkfritt ansikte.