(o)jämlika förhållanden?
Här i dagarna skrattade jag gott när Frank Barone yttrade den briljanta meningen "there are people I hate, the rest I just tolerate". Frank Barone är förövrigt precis den sortens genuint otrevliga och högst ironiska gamla gubbe jag själv gärna hade sett mig som i framtiden om det nu inte varit så att jag varit av "det andra könet". Jag kan aldrig bli som Frank, eller snarare, jag KAN bli som Frank, ikläda mig rollen som surgubbe, klä mig i bruna manchesterbyxor med öppen gylf och en beigegrå cardigan med fickor - där jag förövrigt skulle bevara luddiga halstabletter eller en smält chokladbit. Men jag kan aldrig BLI Frank. Det har jag redan fått erfara.
Egentligen är jag inte så jätteförtjust i tv-serien ”Everybody loves Raymond”. Det känns lite billigt och inte särskilt innovativt att vara den femtielfte komediserien som anspelar på John Grays påstådda ”män är från mars kvinnor från venus”-tanke. Så himla kul är det väl ändå inte att skildra den gifta mannen som imbecill och den gifta kvinnan som en Doris Day med makt – makt att bestämma var skåpet ska stå , bokstavligt talat. Men de flesta sit-coms erbjuder mig ändå en eller två karaktärer att älska förbehållslöst – Frank Barone är en av dom. Precis som för dr Cox (en annan favvo) i Scrubs, serien som framförallt Zach Braff uppmärksammats för, är bitterhet och ironi ledord i Franks vardagsliv. Han sitter i soffan, med uppknäppta manchesterbyxor och lasagne i mungipan. Koftan är sjömansknäppt och den överkammade flinten inte längre lika dold. Med Dr Cox är det lite annorlunda, utseendemässigt i alla fall. Men Perry Cox är också less, less på alla idioter som omringar honom. Men medan Frank uppnått en respektabel ålder och inte längre ägnar idioterna så mycket som en blick måste Perry Cox dagligen finna nya sätt att hålla dom på avstånd. Nu skulle relationsexperten säga att dr Cox egentligen hungrar efter närhet och vänskap och att han använder ironi som ett redskap för att distansera sig från andra (även de han gillar, som Braff´s karaktär JD) och att man innanför den hårda ytan finner ett lamm så fromt och ömt. My ass säger jag.
Visst han testar JD för att se om han är värd att uppmärksammas på ett vänskapligt plan – och han gillar sin fru, och hans son gör honom visserligen lite blöt i ögat, men ändå.
Att manusförfattare överhuvudtaget skapar karaktärer som Frank Barone och Perry Cox grundar sig i en dröm om en ny mänsklig rättighet – att ge blanka fan i idioter vi dagligen tvingas umgås med. Det handlar inte om att ge avkall på viktiga egenskaper som empati och medmänsklighet, missförstå mig rätt, utan det handlar om att omfamna alla vi gillar och skita i resten. Som Frank säger ; ”There are people I hate, the rest I just tolerate”
För tillfället, i dokusåpan som är min klass, är jag tveksam om ens tolerans är möjligt. Jag kan inte komma in i klassrummet, sätta mig bredbent till rätta, knäppa upp gylfen och stoltsera min manlighet. Jag kan inte vara Frank och tillrättavisa andra på ett högst nedlåtande sätt- det är inte ok. Däremot kan andra det. Jag kan inte bli Frank, jag kan på min höjd bli Doris Day med makt. Men trots makt är jag först och främst Doris Day. Och Precis som den John Gray inspirerade sit-comfrun kan jag visa vart skåpet ska stå i hemmets trygga borg men försöker jag inreda garaget måste jag avväpnas. Så fast jag bara vill vara Frank - blir jag inget annat än den kacklande, lätt neurotiska Marie.