Årets album

1. The Magic Numbers - The Magic Numbers

Det är skäggigt och överviktigt, opretantiöst och lite ohälsosamt hippie. Men jag gillar det som bara den. Man vet att man kommit över ett bra album när alla låtar håller måttet. Att ingen av låtarna får mig att lyfta på nålen och hoppa över ett spår har därför fått avgöra årets förstaplacering. Rock on!



2. The Embassy - Tacking

Egentligen är det här också ett album som förtjänar förstaplaceringen, om än som The Magic Numbers motpol - såväl vad gäller sound som i att vara opretantiös. Men man kan vara pretantiös på olika sätt. De här killarna imponerar med sina ljuvliga synthslingor kryddat med smarta texter och en musikalisk vision. Att vara lite pretantiös lönar sig och sållar agnarna från vetet.



3. Robyn - Robyn

Jag gillade första singeln "Be mine" som tusan när den kom i vintras. Att den sedan följdes upp av "Who´s that girl"- i sann the Knife anda - höjde mina förväntningar på skivan till max. Stundtals känner jag mig lite snuvad på konfekten då albumet inte håller hela vägen. Men guldkornen överväger de lite mer ogenomtänkta spåren. Sen är det jäkligt coolt att Robyn gör sin egen grej och vågar exprimentera. Som Oprah skulle ha sagt - "You go girlfriend"



4. Josh Rouse - Nashville

I flera år har jag hållit mig på armlängds avstånd från vita-män-med-gitarrer. I år föll allt. Att börja lyssna på Bruce, på riktigt, var som att öppna Pandoras box. Nashville av Josh Rouse lyssnade jag extremt mycket på under mina tio praktikveckor hemma i Luleå. Ingenting gick upp emot att ha detta album i lurarna när jag kånkade runt med bussen i ett vintervackert och soligt Norrbotten.



5. El Perro del Mar - Look! It´s El Perro del Mar

Egentligen inte ett album i sin rätta mening utan en samling EP/7" -skit samma, det kommer mer fusk senare på listan. El Perro del Mar är avskalad och smart pop när det är som bäst. Mycket på grund av underbara texter om vardagliga ting jag lätt identifierar mig med. Sarah Assbring är en fantastisk indiepop-sångerska. Jag har verkligen en förkärlek för sköra röster som inte är mesigt väna utan snarare likgiltiga, på gränsen till elakt elitistiska men ändå längtansfulla. Lite som Harriet Wheeler, en annan av mina favoritsångerskor. Helt enkelt briljant och min enda behållning av Umeå Open 2005.



6. Antony and the Johnson - I Am A Bird Now

Vackert, verkligen oerhört vackert. Rösten, vibratot, musiken - det är verkligen hjärtskärande. Trots det, inte tio poäng från min sida. Jag vet inte vad det är, kanske är det för att jag som tonåring lyssnade mycket på Nick Cave. Det var mörkt, livet var mörkt, Nick Cave´s röst var mörk - men jag är inte så mörk längre. Tänk om det bara är själva grejen (myten?) runt Antony Hegarty jag fallit för?



7. Common - Be

På något sätt lyckas alltid en eller två hiphop-artister smyga sig in på min lista. Kan bero på att jag bor med Henke som ju ibland måste få lyssna på sina skivor också - så det blir väl andra bullar nästa år(?). Den här skivan med Common är så bra så att jag till och med plockar fram den när H inte är hemma - det är ett bra betyg.



8. Paula Frazer - Leave The Sad Things Behind

Ramlade över Paula Frazer av en slump när jag satt och surfade runt på piccadillyrecords.com. Hon har en sådan där härlig sextiotals-nancy-sinatra-ton i sin röst som jag helt enkelt föll pladask för. Efter endast 20 sekunders genomlyssning av en upplagd låt hade skivköpet kunnat bli en köpa-grisen-i-säcken incident. Men istället blev det alltså en topp tio placering.



9. The Tough Alliance - The New School

Det blev tyvärr för The Though Alliance som det blev för Jens Lekman när fullängdaren kom - inte längre riktigt lika bra, låtarna funkar helt enkelt bättre på EP. Jag frågar mig varför men vet inte riktigt. Det råder däremot inga tvivel om att The new School är ett bra album. Med hits som Koka-Kola veins och My Hood. Visserligen tämligen sönderspelade på lokala popklubbar, namninfo överflödigt.



10. Tahiti 80 - Fosbury

I samma anda som Phoenix. Slicka produktioner, rena ljud och en massa franska vibes. Lite Air och lite Phoenix, ganska mycket bas och en och annan tamburin, helt enkelt väldigt väldigt trevlig.

Bubblare (ska man följa listregelverket så ska man )

Architecture in Helsinki - In Case We Did

Eftersom jag inte har skivan kan jag inte ha med den på topp tio, det vore fusk. Däremot har jag med hjälp av den moderna tekniken kunnat lyssna en hel del på detta australiensiska sju (?)-mannaband.

Radio dept. - This Past Week

Shit, det är bara så bra, men inte ett album utan en EP. Annars hade det varit topp tre (eller åtminstone topp fem)

Cut Copy - Bright Like Neon Love

Precis som med Tahiti 80 är det lite SlickRick över Cut Copy, fast ändå lite smutsigare eller ska jag säga indstristads-new-order-äkta.

BMX Bandits - Serious Drugs ( The creation anthology)

En samlingsplatta med lite senare BMX Bandits produktioner (1992-1998). Bra överlag men jag saknar de tidigare grejerna såsom Disco girl.



The Field Mice - Snowball

Remastrad CD-utgåva av ett fantastiskt album (Sarah Records 1989)som skulle ruinera mig om jag köpte det på vinyl. CD får väl duga så länge.

The Field Mice - Skywriting

Remastrad CD-utgåva av The Autumn Store part 1 och 2 (Sarah Records 1990) + lite annat smått och gott. Visserligen saker jag har sedan tidigare, för är det så här bra så måste man ruinera sig och köpa äkta vara ibland.
Har ni inte lyssnat på the Field Mice tidigare så är det faktiskt aldrig försent.