Plaggen som skulle förändra mitt liv

Jag har en gåva. Jag är visserligen långt ifrån ett unikum gällande denna egenskap, och jag vet inte heller om jag kan kalla min extraordinära förmåga en gåva. Kanske är jag snarare ett barn av vår tid - ett barn i populärkulturens tidevarv.

Allting började 1988. Jag var 8 år och ett stort New Kids On The Block fan. Jag var inte särskilt populär bland mina klasskamrater utan ägnade raster åt umgänge med klassens riktiga nördar. Vi brukade smyga upp i skogsdungen ovanför skolgården och medan de studerade myror genom förstoringsglas drömde jag om livet som populär. Det var Johanna - den blonda som var duktig på fotboll och Kristina – den långt ifrån vackra men kyssvänliga - som dominerade populärarenan. Jag däremot var en egensinnig ensamvarg långsamt på väg mot den populärkulturella arenan.



Inför mitt första besök på de sällan anordnade men välbesökta matsalsdiscona (en spännande händelse i en åttaårings liv) hade min kära far, på begäran av mig, beställt en idol t-shirt åt mig – med Donnie Wahlberg på.Det var, trodde jag, ett plagg som skulle komma att göra mig omåttligt populär. Misstag nummer ett i vad jag kallar en livslång strävan efter att hitta plagget som ska förändra mitt liv.

Önskan om plagg nummer två utspelar sig i början av 1990-talet. Punken var reinkarnerad, visserligen i ny tappning och under skällsordet ”trallpunk”. Jag var punkare, ja, jag och de flesta andra vill säga. Men jag var ingen trallpunkare och för att bevisa detta önskade jag mig inget hellre än att äga en Sex Pistols t-shirt – då, men bara då, skulle jag bli accepterad av det riktiga punkgänget i stan.

Gymnasietiden krävde sta-pressed Levi´s, Fred Perry pikéer, Lammullspullovers och svartvit-rutiga plagg överlag. För att inte tala om Ben Sherman anoraken som skulle göra mig till stadens ballaste brud. Mycket har projicerats på dessa ihopsydda tygbitar – drömmar om framgång, lycka och erkännande – och problemen har förvärrats med åren. Under låg-mellan - hög och gymnasietiden fyllde och uppfyllde plaggen visserligen några av de vaga idéer om uppskattning de var ämnade för.

Men nu:

Ta för fyra år sedan ungefär. J-Lo har en hit med ”I´m real” och ser fantastisk ut i sin rosa plyschdress. I samma veva, i sommarens hetta, förvillar jag mig in på Veromoda och köper – ja, plagget som skulle förändra mitt liv – en rosa plysch zip-hood (!). Väldigt jag förstås, och välanvänd – som hyllvärmare.

Gilmore Girls är en annan källa till köpmani. I all sin trendkänslighet, på det där sexiga preppylook-sättet där koftor, små skjortor och blusar dominerar har serien för en koftfantast satt djupa spår på kontot. I höstas, några timmar innan utgång fick jag för mig att ”en bolero, det måste jag ha för både Lorelai och Rory verkar ju stormtrivas i detta nya ”inne” plagg”. Slängde på mig kläderna, hoppade på bussen och jagade runt efter en bolero (för övrigt en kort kofta för er som inte hänger med). Köpte en, kvällen var kanon – och boleron blev välanvänd, åtminstone i minuter räknat.

För att inte tala om vilka enorma ha begär serien Sex and The City gjort sig skyldiga till. Carrie hemma hos Big i jeans och vit longsleeve. Har många vita longsleeves i garderoben, sällan använda dock då jag anar att jag just den dagen då jag bär vitt kommer att spilla ner mig med kaffe.

Carol Vessey i Ed blandar den sportiga Espirit-looken med damig elegans. Hennes trenchcoats i olika färger har fått mig att jaga runt många timmar i stadens butiker på jakt efter kappor i grönt eller rött. Jag har letat desperat efter små söta koft-set i all världens färger och v-ringade bomullstoppar. För tusan om hon inte nästan fått mig att införskaffa beigea chinos.

Men jag fortsätter - allt i hopp om att köpa – köpa - köpa plagget som förändrar mitt liv.