The Soundtrack of My New Apartment...

Kändes faktiskt bättre när jag var den enda i min umgängeskrets, här i stan, som bloggade. Då kunde jag liksom unna mig att bara blogga lite då och då, när lusten att ironisera över något vuxit sig så stark så jag av ren självbevarelsedrift tvingades skriva några sketna rader. Nu bloggar alla – och bra är de på att skriva dessutom, vilket ju inte gör saken bättre. Förlåt , jag vet att mitt utspel kring ”Nu bloggar alla” till viss del påminner om den sortens elitism jag vanligtvis anklagas för att tillämpa i mitt liv. Det vill säga att jag (faktiskt också av självbevarelsedrift) lägger ner diverse projekt när de uppnått folklig status. Det är för övrigt en kritik jag värjer mig emot.

Ibland, ofta, nästan alltid är det ju faktiskt så att ”jag bara gillade första skivan” – det finns det alltför många exempel på, för många för att jag ska orka blogga om det. Fast i och för sig elitist, schmellitist, det är ju bara ett faktum att en del, många, de flesta har jävligt kass smak.

Jaha, nu var det ju inte alls mitt elitistiska vara eller icke-vara den här bloggen skulle handla om, utan livet på Peddan 3. En gång för länge sedan, mitt i värsta Håkan H boomen var det en liten, men mycket söt poppojke som sa att Håkan H soundtrackat hans liv (bloggen ska inte handla om Håkan H heller, det skulle anta alltför elitistiska det-var-bättre-förr-former). Visserligen kanske den lilla, men söta poppojken framförallt menade att Håkans musik speglade hans unga, men säkert händelserika och tonårsolyckliga liv. Min ambition ä inte att ge er en lista på skivor som speglar mitt emotionella inre just nu – det är för narcissistiskt och lite perverst – men vissa skivor lyssnar man så mycket på under vissa perioder att de blir något av soundtracks. Om jag idag plockar fram Smashing Pumpkins – Siamese Dream hamnar jag omedelbums gående på en snöig skogsväg på väg till högstadieskolan. Skulle jag av en händelse – ej troligt – ploppa in Blood, Sugar, Sex, Magic (RHCP) (och förövrigt en skivtitel Gwen Stefani verkat halvrippat – inte för att jag bryr mig) i cd-spelaren står han där framför mig. Den snygga killen i 9E som alltid hade en vit Red Hot Chili Peppers-hood på sig.
För att inte tala om vad som händer när jag lyssnar på Moz eller Stone Roses eller tidiga (kolla jag gör det hela tiden) Suede eller – ja ni förstår, listan kan göras lång.

På Peddan 3 har musiken tidigare varierat en del. Tyckte det kändes viktigt att första -spelade –låten blev minnesvärd och valde således 2004 års bästa låt ” I´d rather dance with you” ( Kings of Convenience), efter det var jag tvungen att ge gamle Mozzer lite speltid och lyssnade igenom Viva Hate och samlingen Bona Drag. Med Moz nöjd och belåten, som ett besatt fan skulle uttryckt sig, kunde jag vara lite mer flexibel. Men det har fan blivit illa ställt här på Peddan. Trots att jag numera åter börjat använda min cd-växlare är det bara en skiva som snurrar runt – Dion ”Born to be with you”

Dion DiMucci, född 18/juli (!) 1937 Bronx/New York – rock ´n roll kille med höga ambitioner och stora drömmar som i sin egenhändigt skapade dimma såg det ljuva 60-talet försvinna. 1968 spolade han kröken, lade ner heroinet och spelade 1975 in skivan Born to be with you med Spector som producent. Skivan som jag endast äger som CD-utgåva a la 2001 kommer dock tillsammans med albumet Streetheart. Så egentligen är det väl två skivor som snurrar runt – runt – runt. Två helt fantastiska skivor som soundtrackar mitt nuvarande liv.

Jo ,förresten, ”Tigermilk” Belle and Sebastian rullar också fram ibland – Belle and Sebastian har förövrigt en ny singel ute ”Funny little frog” som jag gillar skarpt. Så , så jäkla elitistisk är jag väl ändå inte – den är ju i alla fall ny.