Anorak city
Nu ska jag delge er tankegångar som är så förvirrade att de närmast liknar en oändlig labyrint där alla möjliga utgångar vid närmare blick visar sig vara illusioner. Så här är det. The OC, tv-serien alla pratade om när den kom. Tv-serien som skulle vara de moderna kidsens egna Beverly Hills 90210, tv-serien som skulle ha den rätta ljussättningen, den rätta, inbyggda ljudbilden, med karaktärerna som skulle spegla ett dekadent men rikt liv i sunny California
-allting soundtrackat av det senaste från den amerikanska independent scenen.
Fan vad jag inte gillade konceptet (koncept is the new boring, se nedan). Men så kom sommaren 2005, jag jobbade sju till sjutton i princip varje dag,hela sommaren, Kanal 5 visade hela serien, från början, varje vardagkväll – och jag fastnade. Svor heligt över detta medan andra applåderade mitt elitistiska nederlag. Ja, fast i the OC blev jag i alla fall. Intrigen är väl egentligen lite småtrist och dialogen (som många hyllade) är ju ljusår från dialogen i underbara Gilmore Girls. Den enda egentliga behållningen av the OC är ju Sandy Cohen och hans son Seth (och det står jag fast vid) men därmed och däri ligger tyvärr roten till det onda, summan av kardemumman och mitt dilemma.
Vi tar det från början. Jag behöver ju inte närmare beskriva karaktärerna, jag antar att alla som läser denna blogg antingen 1) sett serien 2) läst om serien 3)analyserat serien (era jävla analytiker) eller 4) lästa arga krönikor om den alternativt skrivit egna. Men vi kan alla vara överens om att seriens eftertexter spottar ur sig fler halv(o)kända bandnamn än vad Seth rapar upp fyndig repliker (och då har dom ändå kämpat för att han ska vara fyndig som fan - going Lorelai style).
Mitt problem med musiken i The OC är inte att det är musik av dålig kvalité utan att det är musik av bra kvalité men i dåligt sällskap. Tänk om the OC inte funnits, då kanske jag faktiskt hade haft en chans att förstå den amerikanska indie-scenen. Då kanske band som ”Death Cab For Cutie” fått min uppmärksamhet. Det är ju ändå Ben Gibbard från The Postal Service – och dom gillar jag ju. (Här måste en parentes in om att Gibbard själv tycker att fans som lämnar honom nu när han, i och med Death Cab for Cuties framgångar vunnit folkets hjärta, är töntiga, men det skiter jag i. Framgången kom också mycket tack vare the OC vill jag mena) Frågan är hur kul det är att lyssna på samma musik som svennebanan i rock-outfit.
Kommer ni ihåg JC-rocken? I samma veva som rock och punk började göras till modeaccesoarernas inspirationskälla nummer ett erövrades också radioapparaterna av JC-rocken och efterföljande uppsättning band. Vet inte egentligen vilka som var först ut, men kommer ihåg tjejduon ”Shebangs”. Som ett poppigare ”Sahara Hotnights” ungefär - som kanske när jag tänker efter är det första riktiga JC-rockbandet(?). Signum för JC-rockbanden i slutet av nittiotalet var i alla fall att det var band som var för ”alternativa” för din morsa men inte för killarna och tjejerna på stans hippa ställen, dom som gärna tar en liten detour till ett alternativt leverne utan att behöva gå hela vägen….typ. Och då räcker slitna jeans och punkaccessoarer ganska långt.
Jag skulle vilja påstå att JC-rocken peakade i och med The Sounds – för att sedan tappa mark litegrann. Fram tills nu. Cirkeln är sluten och för att göra en lång historia kort blev förfarandet som följer. JC-rocken kom, svennebanan blev lite små alternativ, alla tjejer ville se ut som Maja i the Sounds (fan Aftonbladet hade se-ut-som-Maja-specialer), The OC börjar. Svennebanan upptäcker en annan sida av USA och lämnar blingblinget för det lite djupare ingen-förstår-mig-som -the Killers . Svennebanan stjäl min musik och nu är såväl Mischa Barton som Adam Brody JC:s nya reklamansikten. Så….cirkeln är sluten. Musiken i the OC är den nya JC-rocken!
Trist som fan av mig att skriva ett inlägg om the OC som ett populärmusikaliskt problem (förlåt), det är ju jävligt gjort. Men jag behövde få det ur mitt system. Tänk tanken själv (och var ärlig) - hade din skivsamling sett annorlunda ut om the OC inte funnits?


1 Comments:
Du har mer rätt än Hanna H på en marknadsföringstenta, men jag vill samtidigt flika in att sångaren i The Killers klär sig förjävligt snyggt. Lite Gestapo-meets-Paul Weller sådär. Och inte särskilt JC. Som tur var.
Post a Comment
<< Home