U2 spelar för offer (fördomsprofilen del 1)

Satt och internetsurfade planlöst (som alltid) tidigare idag och föll handlöst för den mycket dubbeltydiga rubriken "U2 spelar för offer". Jag har länge funderat över hur jag, för att inte falla in i jag-är-så-indie-å-annorlunda-så-jag-måste-tycka-illa-om-U2-facket ska motivera det faktum att jag tycker så o-e-rhört illa om U2. Eller för att tala ur skägget - deras fans. "U2 spelar för offer" säger allt.

U2 i sig upprör mig inte särskilt mycket och det kanske är det som är en del av problemet - deras gittarbaserade kvasi-politiska poprock ger mig ingenting. De säger inte ett jota som låter vettigt i mina öron. Jag önskar att jag åtminstone kunde uppröras över deras överproducerade radioskval eller känna ett sting av melankoli vid genomlyssning av låtar såsom "With or without you" - men det berör mig inte på något sätt. Det som berör eller snarare upprör mig är deras fans. Kort beskrivning: I femtio fall av fyrtionio återfinns följande två artister garanterat i U2-fanets "samling" Kent (för deras betydelsefulla och insiktsfulla texter som letar sig direkt in i hjärtat på U2-fanet) och Radiohead (för att dom är så otroligt exprimentiella och lite sådär brit-poppigt annorlunda). I samlingen slinker också lite Coldplay förbi, Norah Jones storsäljare och annat smått och gått ur den massmedialt hypade men intetsägande sfären. Du känner igen ett U2-fan genom att han eller hon är skitnödigt fördomsfri och gärna vill poängtera för dig hur fördomsfull du är då du använder dig av humoristiska knep som ironi. Ironi går nämligen ett U2-fan helt förbi - dom har nästintill drag av Aspberghers Syndrom. Det går att diskutera dagsaktuella ämnen med ett U2-fan, men med vissa reservationer. U2-fanet är antagligen engagerat i Amnesty, Utrikespolitiska föreningen (om ni befinner er på universitet)eller Luf. Vilket bidrar till att diskussionerna är strikt analysmässigt begränsade till ett överdrivet det goda samtalet-tänkande som gärna ska reslutera i konsensusbeslut dvs total enighet (eller kompromisshelvetet om du frågar mig)Världen för ett U2-fan är uppdelat i goda och onda, fattiga och rika och det är också därför ett U2 fan, precis som deras guru ( gu_ru /bo_no (?!)) är speciellt engagerade i det stora landet Afrikatt.

I ett U2-hem återfinns den obligatoriska jag-lyssnar-även-på-svart-musik-planschen (se Afrikatt engagemanget)föreställande Bob Marley på väggen (alternativt i flaggform) U2 hallen går i en lätt terracotta gul/brun färg och köksväggen pryds av en bård, alternativt är det väggen i vardagsrummet som dekorerats med en ljusgråbård av obegripliga kinesiska tecken. I bokhyllan står Coheles Alkemisten och en samling krönikor av U2-fanets andliga ledstjärna Per Bjurman. Är U2-fanet också frikyrkligt präglat (vilket inte är en ovanlighet) ligger Dan Browns spännande och verklighetsproblematiserande roman Da vinci koden på nattduksbordet och i cd-växlaren får U2 ibland lämna plats för Level 42 och Toto.
Arenarockens offer gillar inte intimiteten i rökiga småklubbar eller utomhusfestivalernas grustag. Festival är lika med folkfest och stadsmiljö.

Man skulle kunna säga att U2-fanet står med ett ben på medelsvenssons garageuppfart och med det andra, eller åtminstone med en tå, i en subkulturell gemenskap de nekats tillträde till under högstadiet. Gissningsvis för att de redan då tvingade andra att lyssna på och uppfyllas av den politiska insikten i texten till sunday bloody sunday som kryddar the edge´s karaktäristiska gittarljud. U2-fanet drömmer om ett liv i en alternativ gemenskap samtidigt som de aldrig skulle fraternisera med indiependent scenens elitister. U2 spelar för offer - för medelvägens offer där lagom är bäst.