Konceptalbum is the new Boring

Stod precis ute på den gemensamma balkongen här på Peddan och rökte en cigarett. Jag kikade nyfiket in i alla tillgängliga fönster för att se vad mina grannar egentligen har för sig så här en måndagskväll i januari. Då slog det mig att jag, nu när jag bor mitt i smeten, kanske borde ge ”Tales from Turnpike house” med Saint Etienne en ny chans. När jag plockade hem den i höstas tyckte jag faktiskt att den kändes väldigt blasé – detta trots att jag vanligtvis slukar det mesta med Saint Etienne plus det faktum att alla som är nåt (?) hävdade albumets storhet. Kanske kommer den mer till sin rätt nu när jag, sittandes vid datorn kan blicka ut över ett sexvåningshus med x-antal fönster och troligtvis en rad intressanta händelser. Jag har ju faktiskt alltid fascinerats över det faktum att vi sitter i våra små lådor helt ovetandes om vad som händer i fönstret bredvid. Så det är väl egentligen spännande med en skiva som tar utgångspunkt i just denna fascination – eller?

Under 2005 fullkomligt exploderade skivmarknaden av konceptalbum. Eller åtminstone av album med en underliggande teoretiskt god grundtanke – som helt enkelt faller platt som fan i verkligheten. Ta M.I.A tillexempel. Som den feminist, kulturanalytiker och multikulti-andra-intryck-är-balla-och-nyskapande person jag vill betrakta mig som borde jag bli exalterad över M.I.A , istället blir jag bara irriterad. Det är helt klart en skiva som är bättre i teorin än i praktiken. En skiva som utifrån post-koloniala perspektiv på autencitet och ”world music- genrens inneboende problematik är fantastiskt intressant. M.I.A kommer garanterat att ha ett eget kapitel i andra upplagan av ”Global Pop” (Timothy D Taylor). Hon kommer att diskuteras som Apache Indians kvinnliga motsvarighet eller en uppdaterad version av Sheila Chandra – men jag köper det inte. Ja varken skivan eller konceptet.

Orättvist som fan egentligen att kalla M.I.A ett koncept, men det är ju som konceptet M.I.A hon lanseras och det är det ”dom” köper, dom med Marley -tygflagga på väggen, eller Magnus Broni –typer som bara hypar, hypar och hypar. (Magnus Broni har säkert haft en Marley tygflagga på väggen, känns han inte som en sån?)

Hemskt att säga men Robyns album ”Robyn” är ju också en konceptplatta. Det handlar om hur Robyn går från att vara en ball brud, med eget skivbolag, som kärar ner sig i en kille som hon efter mycket om och men får, men som visar sig vara ett arsel och som hon dumpar – allt ackompanjerat av feministiska tunes och groovy beats. Fine – jag gillar det, men inte konceptet.

Sen har vi bandet som jag såklart nu i bloggandets stund helt tappat namnet på, trots ihärdiga googlesökningar. Bandet ska i alla fall bygga på idén att omvandla hiphop-beats till pop/rockmusik. Låtarna tar alltså utgångspunkt i hiphop allena men blir popmusik - ooooo orginellt (!). Vilket det hade kunnat vara om man inte vore så djävulusiskt less på band som låter exakt likadant – The Strokes, Franz Fredinand, Bloc Party – u name it. Sedan finns ju även den tämligen hypade Sufjan Stevens vars mål är att tonsätta Amerikas alla stater. För att inte tala om bottennappet ”Trapped in the closet” med R Kelly – 2005 års mest skrämmande skivsläpp.

Missförstå mig rätt (ett uttryck jag använder alldeles för ofta jag vet ) det är inte det att artisterna eller albumen jag kommenterat i denna blogg är dåliga (med undantag förstås). Jag råkar gilla såväl Robyn som Sufjan och också The Embassy som ju har en teoretiskt utgångspunkt i sitt musikskapande och som därför bör betraktas som ett koncept – det är själva konceptet som företeelse jag har svårt för. Det är bara så jäkla tråkigt med konceptalbum och/eller artister som förespråkar ett visst koncept. Det är litegrann som att se filmen och sen läsa boken, eller ännu värre. Läsa boken som inte ens var en bok från början utan som enbart bygger på filmen. Alla tolkningsramar är från början givna – hur kul är det?

Sen kan jag ju inte heller bortse från att det luktar lite performance art vilket är ungefär det närmaste tortyr jag kan tänka mig samt att allt osar Pink Floyd och Zeppelin (vars album visserligen kanske främst blivit riktiga konceptalbum genom efterkonstruktion och därför sägs bygga på mer än konceptet hur-mycket-LSD-kan-vi-ta-innan-vi-dör) och annat jag inte greppat.

Jag vill inte ägna mitt musiklyssnande åt att försöka förstå och se artistens vision, för om jag inte lyckas är jag då en dålig kulturkonsument? Jag menar jag kanske bara är dum i huvudet som inte förstår performance art och så vill jag fan inte känna när jag tar mig an gamla hjältar/hjältinnor eller försöker hitta nya. Fast till syvende och sist är det helt enkelt bara tråkigt.

Plaggen som skulle förändra mitt liv

Jag har en gåva. Jag är visserligen långt ifrån ett unikum gällande denna egenskap, och jag vet inte heller om jag kan kalla min extraordinära förmåga en gåva. Kanske är jag snarare ett barn av vår tid - ett barn i populärkulturens tidevarv.

Allting började 1988. Jag var 8 år och ett stort New Kids On The Block fan. Jag var inte särskilt populär bland mina klasskamrater utan ägnade raster åt umgänge med klassens riktiga nördar. Vi brukade smyga upp i skogsdungen ovanför skolgården och medan de studerade myror genom förstoringsglas drömde jag om livet som populär. Det var Johanna - den blonda som var duktig på fotboll och Kristina – den långt ifrån vackra men kyssvänliga - som dominerade populärarenan. Jag däremot var en egensinnig ensamvarg långsamt på väg mot den populärkulturella arenan.



Inför mitt första besök på de sällan anordnade men välbesökta matsalsdiscona (en spännande händelse i en åttaårings liv) hade min kära far, på begäran av mig, beställt en idol t-shirt åt mig – med Donnie Wahlberg på.Det var, trodde jag, ett plagg som skulle komma att göra mig omåttligt populär. Misstag nummer ett i vad jag kallar en livslång strävan efter att hitta plagget som ska förändra mitt liv.

Önskan om plagg nummer två utspelar sig i början av 1990-talet. Punken var reinkarnerad, visserligen i ny tappning och under skällsordet ”trallpunk”. Jag var punkare, ja, jag och de flesta andra vill säga. Men jag var ingen trallpunkare och för att bevisa detta önskade jag mig inget hellre än att äga en Sex Pistols t-shirt – då, men bara då, skulle jag bli accepterad av det riktiga punkgänget i stan.

Gymnasietiden krävde sta-pressed Levi´s, Fred Perry pikéer, Lammullspullovers och svartvit-rutiga plagg överlag. För att inte tala om Ben Sherman anoraken som skulle göra mig till stadens ballaste brud. Mycket har projicerats på dessa ihopsydda tygbitar – drömmar om framgång, lycka och erkännande – och problemen har förvärrats med åren. Under låg-mellan - hög och gymnasietiden fyllde och uppfyllde plaggen visserligen några av de vaga idéer om uppskattning de var ämnade för.

Men nu:

Ta för fyra år sedan ungefär. J-Lo har en hit med ”I´m real” och ser fantastisk ut i sin rosa plyschdress. I samma veva, i sommarens hetta, förvillar jag mig in på Veromoda och köper – ja, plagget som skulle förändra mitt liv – en rosa plysch zip-hood (!). Väldigt jag förstås, och välanvänd – som hyllvärmare.

Gilmore Girls är en annan källa till köpmani. I all sin trendkänslighet, på det där sexiga preppylook-sättet där koftor, små skjortor och blusar dominerar har serien för en koftfantast satt djupa spår på kontot. I höstas, några timmar innan utgång fick jag för mig att ”en bolero, det måste jag ha för både Lorelai och Rory verkar ju stormtrivas i detta nya ”inne” plagg”. Slängde på mig kläderna, hoppade på bussen och jagade runt efter en bolero (för övrigt en kort kofta för er som inte hänger med). Köpte en, kvällen var kanon – och boleron blev välanvänd, åtminstone i minuter räknat.

För att inte tala om vilka enorma ha begär serien Sex and The City gjort sig skyldiga till. Carrie hemma hos Big i jeans och vit longsleeve. Har många vita longsleeves i garderoben, sällan använda dock då jag anar att jag just den dagen då jag bär vitt kommer att spilla ner mig med kaffe.

Carol Vessey i Ed blandar den sportiga Espirit-looken med damig elegans. Hennes trenchcoats i olika färger har fått mig att jaga runt många timmar i stadens butiker på jakt efter kappor i grönt eller rött. Jag har letat desperat efter små söta koft-set i all världens färger och v-ringade bomullstoppar. För tusan om hon inte nästan fått mig att införskaffa beigea chinos.

Men jag fortsätter - allt i hopp om att köpa – köpa - köpa plagget som förändrar mitt liv.

The Soundtrack of My New Apartment...

Kändes faktiskt bättre när jag var den enda i min umgängeskrets, här i stan, som bloggade. Då kunde jag liksom unna mig att bara blogga lite då och då, när lusten att ironisera över något vuxit sig så stark så jag av ren självbevarelsedrift tvingades skriva några sketna rader. Nu bloggar alla – och bra är de på att skriva dessutom, vilket ju inte gör saken bättre. Förlåt , jag vet att mitt utspel kring ”Nu bloggar alla” till viss del påminner om den sortens elitism jag vanligtvis anklagas för att tillämpa i mitt liv. Det vill säga att jag (faktiskt också av självbevarelsedrift) lägger ner diverse projekt när de uppnått folklig status. Det är för övrigt en kritik jag värjer mig emot.

Ibland, ofta, nästan alltid är det ju faktiskt så att ”jag bara gillade första skivan” – det finns det alltför många exempel på, för många för att jag ska orka blogga om det. Fast i och för sig elitist, schmellitist, det är ju bara ett faktum att en del, många, de flesta har jävligt kass smak.

Jaha, nu var det ju inte alls mitt elitistiska vara eller icke-vara den här bloggen skulle handla om, utan livet på Peddan 3. En gång för länge sedan, mitt i värsta Håkan H boomen var det en liten, men mycket söt poppojke som sa att Håkan H soundtrackat hans liv (bloggen ska inte handla om Håkan H heller, det skulle anta alltför elitistiska det-var-bättre-förr-former). Visserligen kanske den lilla, men söta poppojken framförallt menade att Håkans musik speglade hans unga, men säkert händelserika och tonårsolyckliga liv. Min ambition ä inte att ge er en lista på skivor som speglar mitt emotionella inre just nu – det är för narcissistiskt och lite perverst – men vissa skivor lyssnar man så mycket på under vissa perioder att de blir något av soundtracks. Om jag idag plockar fram Smashing Pumpkins – Siamese Dream hamnar jag omedelbums gående på en snöig skogsväg på väg till högstadieskolan. Skulle jag av en händelse – ej troligt – ploppa in Blood, Sugar, Sex, Magic (RHCP) (och förövrigt en skivtitel Gwen Stefani verkat halvrippat – inte för att jag bryr mig) i cd-spelaren står han där framför mig. Den snygga killen i 9E som alltid hade en vit Red Hot Chili Peppers-hood på sig.
För att inte tala om vad som händer när jag lyssnar på Moz eller Stone Roses eller tidiga (kolla jag gör det hela tiden) Suede eller – ja ni förstår, listan kan göras lång.

På Peddan 3 har musiken tidigare varierat en del. Tyckte det kändes viktigt att första -spelade –låten blev minnesvärd och valde således 2004 års bästa låt ” I´d rather dance with you” ( Kings of Convenience), efter det var jag tvungen att ge gamle Mozzer lite speltid och lyssnade igenom Viva Hate och samlingen Bona Drag. Med Moz nöjd och belåten, som ett besatt fan skulle uttryckt sig, kunde jag vara lite mer flexibel. Men det har fan blivit illa ställt här på Peddan. Trots att jag numera åter börjat använda min cd-växlare är det bara en skiva som snurrar runt – Dion ”Born to be with you”

Dion DiMucci, född 18/juli (!) 1937 Bronx/New York – rock ´n roll kille med höga ambitioner och stora drömmar som i sin egenhändigt skapade dimma såg det ljuva 60-talet försvinna. 1968 spolade han kröken, lade ner heroinet och spelade 1975 in skivan Born to be with you med Spector som producent. Skivan som jag endast äger som CD-utgåva a la 2001 kommer dock tillsammans med albumet Streetheart. Så egentligen är det väl två skivor som snurrar runt – runt – runt. Två helt fantastiska skivor som soundtrackar mitt nuvarande liv.

Jo ,förresten, ”Tigermilk” Belle and Sebastian rullar också fram ibland – Belle and Sebastian har förövrigt en ny singel ute ”Funny little frog” som jag gillar skarpt. Så , så jäkla elitistisk är jag väl ändå inte – den är ju i alla fall ny.