Anorak city

Nu ska jag delge er tankegångar som är så förvirrade att de närmast liknar en oändlig labyrint där alla möjliga utgångar vid närmare blick visar sig vara illusioner. Så här är det. The OC, tv-serien alla pratade om när den kom. Tv-serien som skulle vara de moderna kidsens egna Beverly Hills 90210, tv-serien som skulle ha den rätta ljussättningen, den rätta, inbyggda ljudbilden, med karaktärerna som skulle spegla ett dekadent men rikt liv i sunny California
-allting soundtrackat av det senaste från den amerikanska independent scenen.

Fan vad jag inte gillade konceptet (koncept is the new boring, se nedan). Men så kom sommaren 2005, jag jobbade sju till sjutton i princip varje dag,hela sommaren, Kanal 5 visade hela serien, från början, varje vardagkväll – och jag fastnade. Svor heligt över detta medan andra applåderade mitt elitistiska nederlag. Ja, fast i the OC blev jag i alla fall. Intrigen är väl egentligen lite småtrist och dialogen (som många hyllade) är ju ljusår från dialogen i underbara Gilmore Girls. Den enda egentliga behållningen av the OC är ju Sandy Cohen och hans son Seth (och det står jag fast vid) men därmed och däri ligger tyvärr roten till det onda, summan av kardemumman och mitt dilemma.

Vi tar det från början. Jag behöver ju inte närmare beskriva karaktärerna, jag antar att alla som läser denna blogg antingen 1) sett serien 2) läst om serien 3)analyserat serien (era jävla analytiker) eller 4) lästa arga krönikor om den alternativt skrivit egna. Men vi kan alla vara överens om att seriens eftertexter spottar ur sig fler halv(o)kända bandnamn än vad Seth rapar upp fyndig repliker (och då har dom ändå kämpat för att han ska vara fyndig som fan - going Lorelai style).

Mitt problem med musiken i The OC är inte att det är musik av dålig kvalité utan att det är musik av bra kvalité men i dåligt sällskap. Tänk om the OC inte funnits, då kanske jag faktiskt hade haft en chans att förstå den amerikanska indie-scenen. Då kanske band som ”Death Cab For Cutie” fått min uppmärksamhet. Det är ju ändå Ben Gibbard från The Postal Service – och dom gillar jag ju. (Här måste en parentes in om att Gibbard själv tycker att fans som lämnar honom nu när han, i och med Death Cab for Cuties framgångar vunnit folkets hjärta, är töntiga, men det skiter jag i. Framgången kom också mycket tack vare the OC vill jag mena) Frågan är hur kul det är att lyssna på samma musik som svennebanan i rock-outfit.

Kommer ni ihåg JC-rocken? I samma veva som rock och punk började göras till modeaccesoarernas inspirationskälla nummer ett erövrades också radioapparaterna av JC-rocken och efterföljande uppsättning band. Vet inte egentligen vilka som var först ut, men kommer ihåg tjejduon ”Shebangs”. Som ett poppigare ”Sahara Hotnights” ungefär - som kanske när jag tänker efter är det första riktiga JC-rockbandet(?). Signum för JC-rockbanden i slutet av nittiotalet var i alla fall att det var band som var för ”alternativa” för din morsa men inte för killarna och tjejerna på stans hippa ställen, dom som gärna tar en liten detour till ett alternativt leverne utan att behöva gå hela vägen….typ. Och då räcker slitna jeans och punkaccessoarer ganska långt.

Jag skulle vilja påstå att JC-rocken peakade i och med The Sounds – för att sedan tappa mark litegrann. Fram tills nu. Cirkeln är sluten och för att göra en lång historia kort blev förfarandet som följer. JC-rocken kom, svennebanan blev lite små alternativ, alla tjejer ville se ut som Maja i the Sounds (fan Aftonbladet hade se-ut-som-Maja-specialer), The OC börjar. Svennebanan upptäcker en annan sida av USA och lämnar blingblinget för det lite djupare ingen-förstår-mig-som -the Killers . Svennebanan stjäl min musik och nu är såväl Mischa Barton som Adam Brody JC:s nya reklamansikten. Så….cirkeln är sluten. Musiken i the OC är den nya JC-rocken!


Trist som fan av mig att skriva ett inlägg om the OC som ett populärmusikaliskt problem (förlåt), det är ju jävligt gjort. Men jag behövde få det ur mitt system. Tänk tanken själv (och var ärlig) - hade din skivsamling sett annorlunda ut om the OC inte funnits?

Konceptalbum is the new Boring

Stod precis ute på den gemensamma balkongen här på Peddan och rökte en cigarett. Jag kikade nyfiket in i alla tillgängliga fönster för att se vad mina grannar egentligen har för sig så här en måndagskväll i januari. Då slog det mig att jag, nu när jag bor mitt i smeten, kanske borde ge ”Tales from Turnpike house” med Saint Etienne en ny chans. När jag plockade hem den i höstas tyckte jag faktiskt att den kändes väldigt blasé – detta trots att jag vanligtvis slukar det mesta med Saint Etienne plus det faktum att alla som är nåt (?) hävdade albumets storhet. Kanske kommer den mer till sin rätt nu när jag, sittandes vid datorn kan blicka ut över ett sexvåningshus med x-antal fönster och troligtvis en rad intressanta händelser. Jag har ju faktiskt alltid fascinerats över det faktum att vi sitter i våra små lådor helt ovetandes om vad som händer i fönstret bredvid. Så det är väl egentligen spännande med en skiva som tar utgångspunkt i just denna fascination – eller?

Under 2005 fullkomligt exploderade skivmarknaden av konceptalbum. Eller åtminstone av album med en underliggande teoretiskt god grundtanke – som helt enkelt faller platt som fan i verkligheten. Ta M.I.A tillexempel. Som den feminist, kulturanalytiker och multikulti-andra-intryck-är-balla-och-nyskapande person jag vill betrakta mig som borde jag bli exalterad över M.I.A , istället blir jag bara irriterad. Det är helt klart en skiva som är bättre i teorin än i praktiken. En skiva som utifrån post-koloniala perspektiv på autencitet och ”world music- genrens inneboende problematik är fantastiskt intressant. M.I.A kommer garanterat att ha ett eget kapitel i andra upplagan av ”Global Pop” (Timothy D Taylor). Hon kommer att diskuteras som Apache Indians kvinnliga motsvarighet eller en uppdaterad version av Sheila Chandra – men jag köper det inte. Ja varken skivan eller konceptet.

Orättvist som fan egentligen att kalla M.I.A ett koncept, men det är ju som konceptet M.I.A hon lanseras och det är det ”dom” köper, dom med Marley -tygflagga på väggen, eller Magnus Broni –typer som bara hypar, hypar och hypar. (Magnus Broni har säkert haft en Marley tygflagga på väggen, känns han inte som en sån?)

Hemskt att säga men Robyns album ”Robyn” är ju också en konceptplatta. Det handlar om hur Robyn går från att vara en ball brud, med eget skivbolag, som kärar ner sig i en kille som hon efter mycket om och men får, men som visar sig vara ett arsel och som hon dumpar – allt ackompanjerat av feministiska tunes och groovy beats. Fine – jag gillar det, men inte konceptet.

Sen har vi bandet som jag såklart nu i bloggandets stund helt tappat namnet på, trots ihärdiga googlesökningar. Bandet ska i alla fall bygga på idén att omvandla hiphop-beats till pop/rockmusik. Låtarna tar alltså utgångspunkt i hiphop allena men blir popmusik - ooooo orginellt (!). Vilket det hade kunnat vara om man inte vore så djävulusiskt less på band som låter exakt likadant – The Strokes, Franz Fredinand, Bloc Party – u name it. Sedan finns ju även den tämligen hypade Sufjan Stevens vars mål är att tonsätta Amerikas alla stater. För att inte tala om bottennappet ”Trapped in the closet” med R Kelly – 2005 års mest skrämmande skivsläpp.

Missförstå mig rätt (ett uttryck jag använder alldeles för ofta jag vet ) det är inte det att artisterna eller albumen jag kommenterat i denna blogg är dåliga (med undantag förstås). Jag råkar gilla såväl Robyn som Sufjan och också The Embassy som ju har en teoretiskt utgångspunkt i sitt musikskapande och som därför bör betraktas som ett koncept – det är själva konceptet som företeelse jag har svårt för. Det är bara så jäkla tråkigt med konceptalbum och/eller artister som förespråkar ett visst koncept. Det är litegrann som att se filmen och sen läsa boken, eller ännu värre. Läsa boken som inte ens var en bok från början utan som enbart bygger på filmen. Alla tolkningsramar är från början givna – hur kul är det?

Sen kan jag ju inte heller bortse från att det luktar lite performance art vilket är ungefär det närmaste tortyr jag kan tänka mig samt att allt osar Pink Floyd och Zeppelin (vars album visserligen kanske främst blivit riktiga konceptalbum genom efterkonstruktion och därför sägs bygga på mer än konceptet hur-mycket-LSD-kan-vi-ta-innan-vi-dör) och annat jag inte greppat.

Jag vill inte ägna mitt musiklyssnande åt att försöka förstå och se artistens vision, för om jag inte lyckas är jag då en dålig kulturkonsument? Jag menar jag kanske bara är dum i huvudet som inte förstår performance art och så vill jag fan inte känna när jag tar mig an gamla hjältar/hjältinnor eller försöker hitta nya. Fast till syvende och sist är det helt enkelt bara tråkigt.

Plaggen som skulle förändra mitt liv

Jag har en gåva. Jag är visserligen långt ifrån ett unikum gällande denna egenskap, och jag vet inte heller om jag kan kalla min extraordinära förmåga en gåva. Kanske är jag snarare ett barn av vår tid - ett barn i populärkulturens tidevarv.

Allting började 1988. Jag var 8 år och ett stort New Kids On The Block fan. Jag var inte särskilt populär bland mina klasskamrater utan ägnade raster åt umgänge med klassens riktiga nördar. Vi brukade smyga upp i skogsdungen ovanför skolgården och medan de studerade myror genom förstoringsglas drömde jag om livet som populär. Det var Johanna - den blonda som var duktig på fotboll och Kristina – den långt ifrån vackra men kyssvänliga - som dominerade populärarenan. Jag däremot var en egensinnig ensamvarg långsamt på väg mot den populärkulturella arenan.



Inför mitt första besök på de sällan anordnade men välbesökta matsalsdiscona (en spännande händelse i en åttaårings liv) hade min kära far, på begäran av mig, beställt en idol t-shirt åt mig – med Donnie Wahlberg på.Det var, trodde jag, ett plagg som skulle komma att göra mig omåttligt populär. Misstag nummer ett i vad jag kallar en livslång strävan efter att hitta plagget som ska förändra mitt liv.

Önskan om plagg nummer två utspelar sig i början av 1990-talet. Punken var reinkarnerad, visserligen i ny tappning och under skällsordet ”trallpunk”. Jag var punkare, ja, jag och de flesta andra vill säga. Men jag var ingen trallpunkare och för att bevisa detta önskade jag mig inget hellre än att äga en Sex Pistols t-shirt – då, men bara då, skulle jag bli accepterad av det riktiga punkgänget i stan.

Gymnasietiden krävde sta-pressed Levi´s, Fred Perry pikéer, Lammullspullovers och svartvit-rutiga plagg överlag. För att inte tala om Ben Sherman anoraken som skulle göra mig till stadens ballaste brud. Mycket har projicerats på dessa ihopsydda tygbitar – drömmar om framgång, lycka och erkännande – och problemen har förvärrats med åren. Under låg-mellan - hög och gymnasietiden fyllde och uppfyllde plaggen visserligen några av de vaga idéer om uppskattning de var ämnade för.

Men nu:

Ta för fyra år sedan ungefär. J-Lo har en hit med ”I´m real” och ser fantastisk ut i sin rosa plyschdress. I samma veva, i sommarens hetta, förvillar jag mig in på Veromoda och köper – ja, plagget som skulle förändra mitt liv – en rosa plysch zip-hood (!). Väldigt jag förstås, och välanvänd – som hyllvärmare.

Gilmore Girls är en annan källa till köpmani. I all sin trendkänslighet, på det där sexiga preppylook-sättet där koftor, små skjortor och blusar dominerar har serien för en koftfantast satt djupa spår på kontot. I höstas, några timmar innan utgång fick jag för mig att ”en bolero, det måste jag ha för både Lorelai och Rory verkar ju stormtrivas i detta nya ”inne” plagg”. Slängde på mig kläderna, hoppade på bussen och jagade runt efter en bolero (för övrigt en kort kofta för er som inte hänger med). Köpte en, kvällen var kanon – och boleron blev välanvänd, åtminstone i minuter räknat.

För att inte tala om vilka enorma ha begär serien Sex and The City gjort sig skyldiga till. Carrie hemma hos Big i jeans och vit longsleeve. Har många vita longsleeves i garderoben, sällan använda dock då jag anar att jag just den dagen då jag bär vitt kommer att spilla ner mig med kaffe.

Carol Vessey i Ed blandar den sportiga Espirit-looken med damig elegans. Hennes trenchcoats i olika färger har fått mig att jaga runt många timmar i stadens butiker på jakt efter kappor i grönt eller rött. Jag har letat desperat efter små söta koft-set i all världens färger och v-ringade bomullstoppar. För tusan om hon inte nästan fått mig att införskaffa beigea chinos.

Men jag fortsätter - allt i hopp om att köpa – köpa - köpa plagget som förändrar mitt liv.

The Soundtrack of My New Apartment...

Kändes faktiskt bättre när jag var den enda i min umgängeskrets, här i stan, som bloggade. Då kunde jag liksom unna mig att bara blogga lite då och då, när lusten att ironisera över något vuxit sig så stark så jag av ren självbevarelsedrift tvingades skriva några sketna rader. Nu bloggar alla – och bra är de på att skriva dessutom, vilket ju inte gör saken bättre. Förlåt , jag vet att mitt utspel kring ”Nu bloggar alla” till viss del påminner om den sortens elitism jag vanligtvis anklagas för att tillämpa i mitt liv. Det vill säga att jag (faktiskt också av självbevarelsedrift) lägger ner diverse projekt när de uppnått folklig status. Det är för övrigt en kritik jag värjer mig emot.

Ibland, ofta, nästan alltid är det ju faktiskt så att ”jag bara gillade första skivan” – det finns det alltför många exempel på, för många för att jag ska orka blogga om det. Fast i och för sig elitist, schmellitist, det är ju bara ett faktum att en del, många, de flesta har jävligt kass smak.

Jaha, nu var det ju inte alls mitt elitistiska vara eller icke-vara den här bloggen skulle handla om, utan livet på Peddan 3. En gång för länge sedan, mitt i värsta Håkan H boomen var det en liten, men mycket söt poppojke som sa att Håkan H soundtrackat hans liv (bloggen ska inte handla om Håkan H heller, det skulle anta alltför elitistiska det-var-bättre-förr-former). Visserligen kanske den lilla, men söta poppojken framförallt menade att Håkans musik speglade hans unga, men säkert händelserika och tonårsolyckliga liv. Min ambition ä inte att ge er en lista på skivor som speglar mitt emotionella inre just nu – det är för narcissistiskt och lite perverst – men vissa skivor lyssnar man så mycket på under vissa perioder att de blir något av soundtracks. Om jag idag plockar fram Smashing Pumpkins – Siamese Dream hamnar jag omedelbums gående på en snöig skogsväg på väg till högstadieskolan. Skulle jag av en händelse – ej troligt – ploppa in Blood, Sugar, Sex, Magic (RHCP) (och förövrigt en skivtitel Gwen Stefani verkat halvrippat – inte för att jag bryr mig) i cd-spelaren står han där framför mig. Den snygga killen i 9E som alltid hade en vit Red Hot Chili Peppers-hood på sig.
För att inte tala om vad som händer när jag lyssnar på Moz eller Stone Roses eller tidiga (kolla jag gör det hela tiden) Suede eller – ja ni förstår, listan kan göras lång.

På Peddan 3 har musiken tidigare varierat en del. Tyckte det kändes viktigt att första -spelade –låten blev minnesvärd och valde således 2004 års bästa låt ” I´d rather dance with you” ( Kings of Convenience), efter det var jag tvungen att ge gamle Mozzer lite speltid och lyssnade igenom Viva Hate och samlingen Bona Drag. Med Moz nöjd och belåten, som ett besatt fan skulle uttryckt sig, kunde jag vara lite mer flexibel. Men det har fan blivit illa ställt här på Peddan. Trots att jag numera åter börjat använda min cd-växlare är det bara en skiva som snurrar runt – Dion ”Born to be with you”

Dion DiMucci, född 18/juli (!) 1937 Bronx/New York – rock ´n roll kille med höga ambitioner och stora drömmar som i sin egenhändigt skapade dimma såg det ljuva 60-talet försvinna. 1968 spolade han kröken, lade ner heroinet och spelade 1975 in skivan Born to be with you med Spector som producent. Skivan som jag endast äger som CD-utgåva a la 2001 kommer dock tillsammans med albumet Streetheart. Så egentligen är det väl två skivor som snurrar runt – runt – runt. Två helt fantastiska skivor som soundtrackar mitt nuvarande liv.

Jo ,förresten, ”Tigermilk” Belle and Sebastian rullar också fram ibland – Belle and Sebastian har förövrigt en ny singel ute ”Funny little frog” som jag gillar skarpt. Så , så jäkla elitistisk är jag väl ändå inte – den är ju i alla fall ny.

Årets album

1. The Magic Numbers - The Magic Numbers

Det är skäggigt och överviktigt, opretantiöst och lite ohälsosamt hippie. Men jag gillar det som bara den. Man vet att man kommit över ett bra album när alla låtar håller måttet. Att ingen av låtarna får mig att lyfta på nålen och hoppa över ett spår har därför fått avgöra årets förstaplacering. Rock on!



2. The Embassy - Tacking

Egentligen är det här också ett album som förtjänar förstaplaceringen, om än som The Magic Numbers motpol - såväl vad gäller sound som i att vara opretantiös. Men man kan vara pretantiös på olika sätt. De här killarna imponerar med sina ljuvliga synthslingor kryddat med smarta texter och en musikalisk vision. Att vara lite pretantiös lönar sig och sållar agnarna från vetet.



3. Robyn - Robyn

Jag gillade första singeln "Be mine" som tusan när den kom i vintras. Att den sedan följdes upp av "Who´s that girl"- i sann the Knife anda - höjde mina förväntningar på skivan till max. Stundtals känner jag mig lite snuvad på konfekten då albumet inte håller hela vägen. Men guldkornen överväger de lite mer ogenomtänkta spåren. Sen är det jäkligt coolt att Robyn gör sin egen grej och vågar exprimentera. Som Oprah skulle ha sagt - "You go girlfriend"



4. Josh Rouse - Nashville

I flera år har jag hållit mig på armlängds avstånd från vita-män-med-gitarrer. I år föll allt. Att börja lyssna på Bruce, på riktigt, var som att öppna Pandoras box. Nashville av Josh Rouse lyssnade jag extremt mycket på under mina tio praktikveckor hemma i Luleå. Ingenting gick upp emot att ha detta album i lurarna när jag kånkade runt med bussen i ett vintervackert och soligt Norrbotten.



5. El Perro del Mar - Look! It´s El Perro del Mar

Egentligen inte ett album i sin rätta mening utan en samling EP/7" -skit samma, det kommer mer fusk senare på listan. El Perro del Mar är avskalad och smart pop när det är som bäst. Mycket på grund av underbara texter om vardagliga ting jag lätt identifierar mig med. Sarah Assbring är en fantastisk indiepop-sångerska. Jag har verkligen en förkärlek för sköra röster som inte är mesigt väna utan snarare likgiltiga, på gränsen till elakt elitistiska men ändå längtansfulla. Lite som Harriet Wheeler, en annan av mina favoritsångerskor. Helt enkelt briljant och min enda behållning av Umeå Open 2005.



6. Antony and the Johnson - I Am A Bird Now

Vackert, verkligen oerhört vackert. Rösten, vibratot, musiken - det är verkligen hjärtskärande. Trots det, inte tio poäng från min sida. Jag vet inte vad det är, kanske är det för att jag som tonåring lyssnade mycket på Nick Cave. Det var mörkt, livet var mörkt, Nick Cave´s röst var mörk - men jag är inte så mörk längre. Tänk om det bara är själva grejen (myten?) runt Antony Hegarty jag fallit för?



7. Common - Be

På något sätt lyckas alltid en eller två hiphop-artister smyga sig in på min lista. Kan bero på att jag bor med Henke som ju ibland måste få lyssna på sina skivor också - så det blir väl andra bullar nästa år(?). Den här skivan med Common är så bra så att jag till och med plockar fram den när H inte är hemma - det är ett bra betyg.



8. Paula Frazer - Leave The Sad Things Behind

Ramlade över Paula Frazer av en slump när jag satt och surfade runt på piccadillyrecords.com. Hon har en sådan där härlig sextiotals-nancy-sinatra-ton i sin röst som jag helt enkelt föll pladask för. Efter endast 20 sekunders genomlyssning av en upplagd låt hade skivköpet kunnat bli en köpa-grisen-i-säcken incident. Men istället blev det alltså en topp tio placering.



9. The Tough Alliance - The New School

Det blev tyvärr för The Though Alliance som det blev för Jens Lekman när fullängdaren kom - inte längre riktigt lika bra, låtarna funkar helt enkelt bättre på EP. Jag frågar mig varför men vet inte riktigt. Det råder däremot inga tvivel om att The new School är ett bra album. Med hits som Koka-Kola veins och My Hood. Visserligen tämligen sönderspelade på lokala popklubbar, namninfo överflödigt.



10. Tahiti 80 - Fosbury

I samma anda som Phoenix. Slicka produktioner, rena ljud och en massa franska vibes. Lite Air och lite Phoenix, ganska mycket bas och en och annan tamburin, helt enkelt väldigt väldigt trevlig.

Bubblare (ska man följa listregelverket så ska man )

Architecture in Helsinki - In Case We Did

Eftersom jag inte har skivan kan jag inte ha med den på topp tio, det vore fusk. Däremot har jag med hjälp av den moderna tekniken kunnat lyssna en hel del på detta australiensiska sju (?)-mannaband.

Radio dept. - This Past Week

Shit, det är bara så bra, men inte ett album utan en EP. Annars hade det varit topp tre (eller åtminstone topp fem)

Cut Copy - Bright Like Neon Love

Precis som med Tahiti 80 är det lite SlickRick över Cut Copy, fast ändå lite smutsigare eller ska jag säga indstristads-new-order-äkta.

BMX Bandits - Serious Drugs ( The creation anthology)

En samlingsplatta med lite senare BMX Bandits produktioner (1992-1998). Bra överlag men jag saknar de tidigare grejerna såsom Disco girl.



The Field Mice - Snowball

Remastrad CD-utgåva av ett fantastiskt album (Sarah Records 1989)som skulle ruinera mig om jag köpte det på vinyl. CD får väl duga så länge.

The Field Mice - Skywriting

Remastrad CD-utgåva av The Autumn Store part 1 och 2 (Sarah Records 1990) + lite annat smått och gott. Visserligen saker jag har sedan tidigare, för är det så här bra så måste man ruinera sig och köpa äkta vara ibland.
Har ni inte lyssnat på the Field Mice tidigare så är det faktiskt aldrig försent.

Årets narcissistiska höjdpunkter

1. R Kelly - Trapped in the closet

Är det ett skämt, en Dave Chapelle sketch eller helt enkelt ett offentligt breakdown, liknande det Mariah Carey hade häromåret, men mycket mycket allvarligare?
Den uns av respekt jag förra året visade herr R Kelly genom att lista honom på min års-bästa-låtar-lista vill jag härmed dra tillbaka. Trapped in the closet är en inblick i en tämligen labil killes hjärna. Är han homo? Är han gangstá? Vem är vem och varför? Jag är förvirrad - men långtifrån lika förvirrad som R Kelly, det känns tryggt.



2. Son of a plumber

Jag vet inte om Per Gessles pappa verkligen var/är rörmokare eller om Per Gessle vid 50-års ålder (eller hur gammal karln nu är) försöker skapa ett arbetarklass pathos och bli Svergies blue-collar-kämpe á la Bruce? Hursomhelst vill Per börja om på ny kula efter tjugofemår som popkung. Han vill visa en ny sida av sig själv efter framgångarna med Gyllene Tider och Roxette. Fine! Men att börja om borde väl innebära att göra någonting nytt. Istället fortsätter Per att se ut som en svenneversion av Paul Weller och komponerar låtar som luktar Beatles, Beatles och Beatles. Boka din biljett nu till sommarens folkliga dragplåster!



3. Kent - Dom som försvann

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det är så mycket jag skulle behöva få ut ur mitt system. Alla nätter av mardrömmar där förvrängda barnkroppar med Jocke Berg- ansikten jagar mig medan de mumlande och sluddrande sjunger texter jag inte förstår, för orden passar inte ihop och betyder ingenting. Jag är rädd - då börjar barnkören humma medan Sami Sirviö och de andra tjommarna (också de i barnkroppar) släpande närmar sig. Jag vaknar kallsvettig bara för att upptäcka att det inte var en dröm. Överallt gömmer sig människor som mer än gärna sätter på sig en vit t-shirt(i kollektiva sammanhang)och njuter av barnkörer och andra tivelaktiga fenomen.
Kent är överallt. Tänk om det kunde vara dom som försvann.



4. Bob Geldof - Free your mind award

Egentligen delar väl Bob den här platsen med Madonna. Dom två, på den där MTV-scenen, där Borat slösade bort en massa bra skämt inför en portugisisk publik som fattade noll eftersom dom är ungefär lika bra på engelska som Borat, var rent ut sagt obehagliga. Men det är klart, Bob har ju räddat jättemånga, det såg jag på live 8 galan....i alla fall en tjej som inte svultit ihjäl.

Det är alltid lite lätt skrämmande när politiska problem blir populärkulturella jippon (som faddergalan tex.)
Värre hade det förstås varit om Bono fått priset (indirekt fick han det förstås) Bob Geldof har i alla fall gjort en tämligen bra låt med The Boomtown Rats - det är mer än man kan säga om Bono.

citat att uppmärksamma del 2

"It ain´t love handles if nobody loves you"

En annan världsordning...

I drygt tre veckors tid har jag legat däckad i höstens influensa - en sjukdom mycket lik den snart stundande fågelinfluensapandemin. Att vara totalt världsfrånvänd hade trots all sin misär en del ljusa sidor. För att kunna uppbåda en något så när livsvilja rotade jag fram några gamla vhs-band, inte vilka som helst bör dock påpekas. Det var äkta vara inspelade under vhs:ens storhetstid - 1990-talet. Serien som fyllde mina sjukdagar med hopp var ingen mindre än "My so called life", en serie som inte ens de kraftfullaste superlativ kan göra rättvisa.



När jag såg ”My so called life” första gången var jag fjorton år. Claire Danes i rollen som Angela, seriens huvudkaraktär, personifierade mig och min kusins hela existens. Vi VAR Angela. Vi kände igen oss i hennes problematiska men än dock kärleksfulla förhållande till sina föräldrar, där Angela famlande balanserar mellan barndom och vuxenskap och upptäcker mänskliga brister hos tidigare upphöjda föräldragestalter. När Angela lämnar barndomsvännen för nya kamratskaper med skolans ”outsiders” lärde vi oss att vänskap inte nödvändigtvis är gjuten i sten – att det faktiskt är ok, och en naturlig del av livet att lämna tryggheten för att upptäcka nya sidor hos sig själv. Och Jordan – Jordan – Jordan Catalano (Jared Leto) hur Angela faller för hans sätt att luta sig mot saker. Hur mycket vi hoppades på att hon (och vi) skulle fånga den ”olyckliga kärleken”. Hur mycket vi skrek när Jordan, efter månader av hemligt hångel i pannrummet slutligen till tonerna av Buffalo Tom´s Late at night, tar Angelas hand och håller den hårt trots att de befinner sig mitt i skolkorridoren. Lyckliga, lyckliga Angela!

My so called life påverkade, utan att överdriva, hela min högstadietid. Serien är ett nittiotalets signum. Det är grunge, det är Seattle, det är stora skjortor och klumpiga kängor, rödfärgat hår och killar med page och lätt g-häng. Jag är kanske inte så förtjust i Claire Danes överlag – men som Angela är hon genial. Häromdagen höll jag dock på att sätta kvällsteet i halsen när jag läste att rollen som Angela först var tänkt att spelas av Alicia Silverstone.

Herreminje – hela mitt liv hade sett annorlunda ut om rollen tillfallit henne. Visserligen hade hon inte färgats av roller som Cher Horowitz i Clueless än men det var trots allt en karaktär hon spelade redan 1995. Clueless är absolut inte en dålig film men MSCL´s diametrala motsats. Alicia som Angela hade varit som om Mischa Barton (Marissa Cooper i the OC ) spelat Rory i Gilmore Girls.